Finns inte mycket att skriva angående maten, det går som det går, märkvärt bättre nu. Mår dåligt fysiskt än sämre psykiskt. Känner mig deprimerad.
Jag är 15 år och trasig. Känner mig beredd på att ge upp lite halvt. Jag vill så gärna släppa allt och bara försvinna. Resa bort till ett varmt land. Blir så fruktansvärt stressad för allt, låter saker och ting få ett negativt värde. Är inte de minsta glad, känner mig bara levande och tom. Ingen livslust som strömmar bara plikten om att finnas så länge hjärtat fortfarande slår. Är rädd för vad nästa krök gömmer. Känns som om det inte tar slut på överraskningar och dåliga känslor, oro, stress och hopplöshet.
Är numera mentalthandikappad och snart når jag gränser för hur mycket jag orkar hålla ut och försöka. I två år har hopplösheten och stressen antingen gömt sig i bröstet eller totalt golvat mig. Jag står inte ut. Jag sitter på riktigt och önskar att jag har lunginflamation eller något annat allvarligt som inte är allt för farligt, så att jag kan slippa skolan. Bara ligga hemma och vara död. Under täcket. När jag väl har hittat en pojkvän som jag låg och grät för att jag inte hade och som jag heller aldrig trodde att jag skulle hitta när jag var 13 år, då är jag inte nöjd med de. Istället kryper den där oron in i vårt förhållande och tär på mig, äter upp mig. Men ja, jag vet inte.. det kommer inga tårar iaf. Bara likgiltighet och ingen energi. Jag orkar inte, varken vill eller orkar.