Igår hade jag ångest och kände mig jättefet. Trodde att jag vägde 65 kilo och kände att jag hade en riktig putmage. Pratade med J i telefon, berättade. Anklagade, påstod och bestämde att han tyckte att jag var både tjock och ful. Han nekade. Så kom vi fram till den punkten då jag sa
"Du är säkert jävligt rädd för att jag ska bli fet nu när jag äter så mycket."
Djupsuck.
"Alltså.. ja det är klart jag är rädd att du ska bli fet."
Jag klickar, han ringer upp.
"Varför var de där nödvändigt?!"
"Du tycker att jag är fet och är rädd som fan varje gång jag äter för att jag ska bli fetare. Du sa förut att de inte spelar någon roll.."
"Nej men.. jag är rädd för att jag inte skulle attraheras utavdig om du blev fet."
"Jaha.. och som om du gör de nudå? Jag är fan redan tjock."
"Nej, jag gillar din kropp"
"Vad exakt gillar du?"
"Dina bröst, din rumpa och mage. Sen så är du jättesöt."

DAMP. Min pojkvän är rädd för att jag ska bli fet. Well.. så lång blev resan mot ett friskare liv. Jag kan inte börja äta normalt om han hela tiden ska vara rädd för att jag ska bli fet. Fattar inte att han sa så, han menade inget dumt, men nu sitter de där det sitter. Typiskt honom. Han och hans stora käft.

Hittade vågen igår på mammas gömställe, har kidnappat den nu. Vägde mig igår ikväll: 63.0 kg. En bra kvällsvikt när man ätit som ett jävla svin i nästan en vecka.
Nu ska jag fasta söndag, måndag och iaf halva tisdag! Sedan ska jag börja räkna kcal och äta rätt mat. Känner mig måttligt peppad och motiverad. Det kan bara bli bättre. Slår vad om att jag blir ännu mer motiverad när jag ser lite resultat på vågen igen.