Emelia

Vikten går som den går, ingen aning om vad jag väger. Livet går sin egna väg, jag traskar på i framtidens spår, den är förvisso oviss men fylld med spänning, äventyr och en massa nya livserfarenheter. Att sluta grundskolan är något som har oerhörd betydellse för mig - äntligen kan jag avsluta en kapitell i mitt liv och börja på ett nytt. På en helt annan plats med nya människor. Jag är inte naiv nog att tro att livet bara kommer visstas i solsken framöver. Allting har sina upp och nedgångar, skillnaden är bara den att jag nu känner mig lugnare och starkare. Oövervinnerlig. Visst låter det löjligt? Men känslan är fantastisk.
Jag känner mig trots alla odds stolt över mig själv. På något sätt känns det som om jag har kommit längre än de flesta från min hemby i samma årskull som jag. Nästan som om jag står högre upp än de och tittar ner på dem. Jag skulle vilja säga att jag kommit längre än de flesta av dessa.. Men å andra sidan så kanske alla våra olikheter enar oss någon stans och gör oss väldigt lika, våra olika erfarenheter kanske leder oss fram till samma milstolpe i livet. Även fast jag många gånger har tvivlat och kännt mig väldigt malplacerad bland dessa människor som tagit sig fram i livet genom att hacka på andra. Vi är nog alla lika osäkra i grund och botten. Vissa är duktigare skådespelare än andra.

Jag vet egentligen inte vad jag babblar om. Bara att jag är oerhört glad och lättad just nu. Njuter av detta då det var länge sedan jag tog saker och ting med ro. Jag har växt. Blivit starkare, mognare och självständigare. Självständighet är för mig något väldigt viktigt och bra. Bara man kommer ihåg att släppa andra in på livet och fortfarande vara delaktig i något annat än sin egna värld där bara man själv finns.