Bara så att ni vet så överlevde jag! Dessutom är jag tydligen nere på 60 kilo nu. Känns inte ens bra. Mer än känsla utav "jaha-vad-ska-jag-göra-nudå". Fucked up. Har fastat i två dagar, fredag & lördag och ätit ganska normalt idag. Fail. Men ja.. jag är misslyckad.
Kräktes igår. Åt godis, mackor och lasagne. Kom på att lasagne dagen efter luktar kattmat men åt ändå. Sitter och oroar mig så pass mycket att jag skulle kunna få magsår. Ska åka fucking tåg själv, usch usch usch. Längtar till 15.30 när jag får krama om J och bara vara, tända en cigg och pusta ut för att de jobbiga är över. Men jag får se detta som något positivt.. att jag utvecklas som människa och inte förblir lika feg. Nu får jag ju de motbevisat att detta inte är så farligt. Men som om jag bryr mig? Jag är ingen jävla optimist. Jag är bitter.
Hm, ja.. jag försvinner under veckan förmodligen. Ska fasta och gå ner i vikt. Så får vi se om jag överlever detta nudå. Spännande!
(När jag är smal vill jag ha lika fina bröst som henne.)
Går runt och är tjock. Började med fasta idag för att platta ut magen så mycket som möjligt tills imorgon. Har dock varit tvungen att äta ca 2½ dl minestronesoppa på hk:n, vidrigt på alla sätt och vis. Jag mår fysikst illa utav kaoset inuti mitt lilla huvud. Minestronesoppan såg ut som flytande hjärnsubstans och de skulle lika gärna kunna ha varit min hjärna som flöt omkring där i den djupa tallriken som fångade upp min matångest.
Ikväll packar jag ihop väskan. Försvinner under höstlovet. Ser skåne tillsammans med J. Ska åka tåg själv också, men de ska nog gå bra..
Maten har gått sådär. Det har funkat och inte varit helt åt helvete, fint. Blödit näsblod två gånger. Frän näsan till läpparna, dripp dropp ner till brösten. Upptäckt hur lite hår jag har i bakhuvudet numera, små virvlar och sådant. Haft en mage som kurrat ca. fem gånger, frysit, hackat tänder och snurrat runt.
Känner mig jättefet, lite deprimerad, jättetom och så vidare..
Okej då.. den här dagen gick inget vidare. Inte rätt åt helvete, men inte bra heller. Såg snyggaste killen idag. Töjning i örat, röd-svarta dreads, lång. Mina ögon fastnade på honom när han rökte. De är liksom lite som "my thing" att tycka de är sexigt som fan med killar som röker, de som gör de snyggt då.
Maler sönder min mage med oro. Har ont och återigen ont i magen. Så gott som hela tiden. Låg med dödsångest igår natt. Grät och grät och grät. Kände hur mitt känsloliv dog inom mig.
Minus minus minus. Fina besked om minskad vikt tillsammans med äcklig vikt, samtidigt som jag kan se mina feta överarmar i spegeln, och den där stora magen såklart.
Mat idag: ca 3,5 dl yoghurt + 4 knäckebröd med ost och en banan. Åt alltså samma frukost som jag brukar göra (2dl yoghurt + knäckebröd) resten av yoghurten och knäckebröden blev middagen. Så nu har jag ätit färdigt för dagen, men är redan hungrig. Jaa.. vill man vara fin får man lida pin. Dock så gillar jag att känna mig hunrig - tom mage = duktig tjej som kommer bli smal. Typ.
38 minuter senare: 3 vita orostaderostmackor med ost + ett ton pepparkakor. 1000 liter dricka. Fan för mig, fan för att jag är en misslyckad människa som misslyckas.
Vi säger att jag ätit ungefär 600 kcal, vilket inte är helt jävla fel. Det är helt okej cp.
Jag vägde 62.8 före detta. Så jag börjar verkligen gå neråt igen. Jackan sitter lösare runt magen igen. Brabrabra, bra som fan. Jag är dock inte speciellt glad. Absolut inte hopp-och skrik glad. Varför skulle jag? Jag är fortfarande ful och fet. Fuck life. Sån fjortis jag är dessutom.
Äckligt snygg kille, plus att jag är röksugen som fan.
62.8 kg efter frukost. Mysterium att vikten går neråt, men det är bra så jag klagar inte! Mitt liv brakar sönder och samman. Det är så lätt att bli strängare med maten och sätta ännu större fokus på vikten när andra saker som hör till de vanliga livet går fel. Så det är precis vad jag gör - bli sträng sträng sträng angående maten. Hoppar i kläder och målar ansiktet i finare färger så att jag kan ut och bränna fett.
Öl smakar skit när man dricker bakom någons rygg. Cigaretter från okända kända människor känns förbjudet och pirrar i magen när personen tittar djupt och stadigt i ögonen och erbjuder skjuts hem. Tittar på när folk häver och är duktig flicka för okänd anledning. Får en puss på kinden och rodnar när trängsen tvingar oss närmre. Flackar med blicken, ler och sträcker på mig. Avböjer och åker hem nykter. Så jävla värdelöst egentligen.
Vikt: 63.4 kg. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vi har inte mycket flytande föda hemma så jag får fasta idag. Vill inte ha saker som man tuggar idag, känns som om de ger större utslag på vågen än de flytande och jag kan inte hålla mig ifrån att väga mig.
Förövrigt så gråter jag, massor. Jag ska åka till J på höstlovet. Nummer ett: jag ska åka tåg själv, nummer två jag är så tjock så de känns som om stackars J måste skämmas över mig inför sin familj. För det tredje så känner jag mig bara så allmänt död. Jag mår så dåligt.. Jag är rädd för att vara utan J och tror att han ska göra slut med mig hela tiden. I torsdags sa jag att jag gjorde slut med honom (han började storböla, jag tog tillbaka det nästan direkt efter att jag sagt det), igår pratade vi inte, för jag somnade innan han kom hem. Bara för att han var borta sent och sa att han älskar mig fyra gånger under dagen, börjar jag tro att han gör annat. Som i dumma dumma saker. Jag blir helt galen på mig själv och livet. När ska jag sluta oroa mig en massa?! Jag vill kunna slappna av! Han sa först att jag inte behövde ligga uppe och vänta på att han skulle komma hem då det skulle bli sent att prata. Jaha men jag vill och måste prata med dig, annars känns det bara konstigt. Jo men det är fredag kväll och jag vill vara med vänner också. Fattar inte vart de kom ifrån, för jag sa fan aldrig att han skulle gå hem eller så. Menade mer att jag skulle kunna vara upp sent då jag blev pigg efter jag kräktes igår (jepp, jag kräktes.. och jag mådde så jävla bra av det, just då). Så då får jag ett utbrott och ber honom att ha lite stake för att säga att han faktiskt inte vill prata med mig. Sen hade han skickat två sms samt ringt mig medan jag sov. Så han ville nog, trots allt. Usch, fy och blä för förhållanden. Känslor kan dra åt helvete för jag orkar inte med sådant.
Måste dessutom sluta vara såhär pass personlig i bloggen. Men jag har så mycket i mitt lilla huvud som måste ut. Det sprängs utav alla känslor och tankar annars.
Tankarna bara snurrar runt. Jag mår olika för var dag som går. Ibland lever jag med ett hjärta som pulserar riktigt liv, andra dagar skakar jag utav ångest och biter mig i under läppen för att inte gråta.
Jag maler sönder mitt huvud med evighets mantrat "du är tjock, ful och dum" som förföljer mig. Jämnt. Och ständigt.
Om jag kunde skulle jag fylla ut min överläpp, fixa ett par större bröst och finjustera min näsa, bleka tänderna. Om jag nånsin får tillbaka min självkontroll ska jag gå ner 10 kg. Kanske, om jag har tur, blir jag åtminstone lite söt då.
J tycker att jag är söt. Han tycker inte att jag är tjock. Jag är den minsta och sötaste han varit med. Säger han.. De känns lite lugnande på något sätt. Att jag inte är fulast i världen iaf liksom. Positivare än inget alls. Kommer ihåg första gången vi va själva tillsammans. Vi låg i sängen tre timmar, han tog överallt på mig och såg mig djupt in i ögonen innan han kysste min mage för att sedan smeka den och säga: Du är fin. Resten är som det är, något svart luddigt som jag förnekar eller råkar glömma bort när tankarna plötsligt vandrar dit. När han drar mig i händerna och vill att jag ska ta på honom tillbaka samtidigt som han tar på mig, så när jag ligger över honom stönar han ur sig ett, du är så snygg. Jag mår illa varje gång jag tänker på det. Det måste vara något fel på mig. Det där med fin röv då. Min röv som är rejäl. Fast men ändå mjuk som P förklarade så fint. Varför hatar jag mig själv så fruktansvärt mycket?! Lever på gränsen av vårt förhållande dessutom. Jag gillar att få svindel utav lindansen som jag följer, ibland snurrar jag småsmå piruetter också. Bara för att jag kan.
Vikten står still. Vilket är bättre än plus. Vilket dock inte är bättre än minus, för minus är bäst. För minus betyder mindre, mindre betyder smal och jag är finare när jag är smal.
Fortfarande ingen våg och disciplinen är borta. Jag äter och äter. Måste ha en våg denna vecka. Måste börja följa de matscheman jag skriver. Måste tappa kilon NU. Måste få bättre betyg. Måste måste måste!
Testade mig igår tillsammans med J, de värsta 30 minuternna i mitt liv. Kissade i ett glas och J doppade stickan. Tassade iväg och hämtade testet när han satt vid datorn - negativt! Sån jävla lättnad.
- Hur känns det? frågar J. - Bra - Är du glad nu? - Ja som fan! - Inte lite besviken då? - Nä.
Tror att J hoppades på båda. Han säger att han mest inte vill, för att jag är så ung.. men han vill ha barn med mig i framtiden. Han berättade vart han ville bo och sa att han snart kanske skulle ställa sig i kö. Han vill flytta. J älskar mig och tycker att jag är söt. Jag ber han hålla käften och knullar skiten ur honom istället.
Rakade ben, nytvättat hår, städat rum, grundligt sminkat ansikte, borstade tänder.. och så lockar i håret. J kommer om två och en halv timme! Klockan halv tre ungefär.. fyfan vad jag saknar honom. Att ha sex gör mig nervös. Jag vet inte vad jag väger, jag känner mig ful och dum i huvudet. Men sex är bra, man slipper tänka på annat.
Uppdateringen här kommer vara sådär under helgen, om jag skriver något alls, typ lika dålig som den varit hela veckan.
Jahappp.. igår visade vågen 130 kg, hur vrickad kroppsuppfattning och hatisk jag än är mot min vikt så fattar t.o.m jag att det omöjligt kunde stämma. Så nu är vågen sönder. Kaos och panik. Usch, usch, usch.. Kontrollen gled lite halvt ur händerna på mig igår igen och jag åt bl.a tre mackor. Vikten stannade vid 63.4 sist jag vägde mig under eftermiddagen igår - inte så farligt! Frukost idag: 2 knäckebröd och 2 dl yoghurt (låg kcal).
Får försöka överleva utan en våg ett tag nu, idag vill den inte ens starta.
Inre driv med högt tempo. Halvt motiverad med matångest. Laddar för en välförtjänad rökpaus efter att ha gjort en bättre matdag än gårdagen samt ha pluggat i ca 3 timmar! Morgondagens matdag ska vara felfri, då ska jag vara tillbaka på mitt gamla spår.
Morgonvikt: 63.2 Känns okej. Jag är inte död, har inte allt för mycket ångest och det känns okej. Kontrollen har glidit ur mina händer angående det mesta och det känns som om jag tappat fotfästet om stadig mark. Idag ska jag dock återta matkontrollen och göra upp med läraren om prov som jag ska göra. Ska prata om att kanske få göra annan typ av prov, så att jag kan få undan alla rester. Nu jävlar ska jag bli duktig och hitta tillbaka kontrollen!
Ångest inlägg som måste göras.. Under helgen har jag ätit, ätit och ätit.. utan att kräkas. Jag har gått upp i vikt men står fortfarande stadigt på jorden utan ångest. Otroligt! Morgondagen är planerad i matintag och vägen ner till vikten innan tar sin start, igen. Mår inte dåligt över det heller. Jag är mer eller mindre inprogramerad på detta. Gör saker av gammal vana utan att känna positiva eller negativa känslor. Bra eller dåligt? Det finns ju klara för-och nackdelar med detta, men ja.. Finner knappt ord för att formulera mig kring detta ämne längre. Det känns tungt och tråkigt att börja om när jag var nere på en bra vikt förra veckan, visst gör det de, men någon skjut-mig-i-huvudet känsla finns inte där. Återkommer imorgon med vikten och så.. kanske har jag funnit ord då och hittat på en å annan känsla.
Kan inte släppa tanken eller oron. Skit skit skit. "Du vill väl inte behålla det i sånna fall?" Säger någon och jag säger nej. Jag ljuger, för om det bor en liten bebis i mig så vet jag inte vad jag vill. Tror inte att jag är med barn, men kan inte blunda för oron och allt jag känner just nu.
Vikten går sådär. Har mycket annat att tänka på just nu.. Stress, oro och mat går inte ihop. Imorgon, imorgon ska jag dock väga mig och börja planera matintagen igen. Äta rätt, räkna kalorier och bli duktig!
Går runt och känner mig tjock. Nojar över en graviditet.. mina bröst ömmar, jag kissar, är tröttare än vanligt och blir utmattad hur lätt som helst. Hjälp? Funderar på att försöka köpa ett sådant där tidigt gravtest. För att vara på den säkra sidan. Är dock säkert ingen fara! Nej, nej, inte alls.
Morgonvikt: 62.1 Igår blev inte som tänkt, men ett litet minus på vågen är mer positivt än negativt.
Är hemma själv så äter frukost i min ensamhet och tar en morgoncigg på balkongen. Planerarna ser ut såhär för dagen: plugg, plugg, plugg och ännu mera plugg. Prov på fredag och det SKA bara gå bra. Ett till prov som också ska gå bra. Jag ska fixa både vikt och skola, för att jag kan! Nästa fredag när J kommer vill jag vara nere på 60,x. Jag vill att han ska höja lite på ögonbrynen och märke att jag håller på att bli fin.
Mamma kom även på mig igår.. Hur jävla duktig får man vara?! Nu är det god tid att sluta, jag har beställt hem e-cigaretter och ska ge mig fan på att klara detta nu. Jobbigt, jobbigt. Men annars tar det slut mellan mig och J och jag får väl cancer som mormor om jag inte slutar.
Vågen stannar på 62.2 +0.3 sedan igår för att jag började på att äta som en jävla häst, men på så sätt kanske sötsuget lämnar mig. Och jag fokuserar på att fixa denna vecka felfritt för att göra upp för detta misstag. Idag kommer bestå av yoghurt (2-4 dl beroende på om det blir ett äpple eller inte), äpple och en kycklingsallad. Slutar på ca 430 kcal vilket känns ganska lagom.
Jag mitt jävla smartskaft alltså.. Min gympalärare kom på mig med att röka idag. Han frågade värför och jag gav honom ett ärligt svar - mindre aptit.
- Jo, det är ju nikotinetseffekt, men varför ska man hålla på så för? - För att gå ner i vikt..? - Jamen gå ner i vikt kan jag hjälpa dig med, jag sätter upp ett träningsprogram för dig. Så fixar vi de. Det finns mycket bättre sätt att gå ner i vikt på än att inte äta. Bara man gör av med maten blir man inte tjock. Varför behöver man gå ner i vikt då tänker du? - För att jag kanske är tjock?! *Massa struntprat* - Men det här stannar mellan oss om du ställer upp på att sluta. - Mm, jag lovar. - Förresten är väl du inte ens tjock. - Nähä. Och så går jag iväg och han försvinner in på sitt kontor, jag tänder en nervositets/frustrationscigg.
Orkar inte ha den där du-är-inte-alls-tjock-disskusionen med en lärare. Orkar inte ha dem överhuvudtaget längre. Det känns bara mer dumt och fel för varje gång någon säger: Men ge dig, du är inte tjock! så fort jag kommenterar något om min vikt eller kroppsform. Vet inte vad jag ska tro på, mig, min känsla och min spegelbild som bekräftar mina känslor kring min kropp eller människorna runt om mig. Fast det känns tryggast och säkrast att tro på sig själv, för jag kan ju faktiskt både se och känna fettet som dallrar så fint runt magen. Mina ögon beskådar varje dag hur låren slår ihop till ett klaffsande ljud. Överarmarna och överflödet av fett på magen svänger i takt och bildar en symfoni av ångest.
62.3 kg! Inte vägt mig sedan torsdags och nu blev det söndagslycka med minus 1,5 kg. Jag är på rätt väg! Inte vägt så lite sedan i april, har dock legat kring 62.5 som minst nu under september.
Oktober ska bli en bra månad. Med färre fel än september.
