Emelia

För två dagar sedan var jag fylld med liv, livsglädje och positivitet. Jag hade förträngt vågen och dess hemska ärlighet.

Nu har jag fått det konstaterat - jag är tjock! Allting snurrar, runt runt runt.. Tankar far snurrar, känslor snurrar på, trots att jag känner mig så tom så tom. Jag vet inte vad jag vill. Med honom. Han. Det. Det namnlösa tinget som varit den fastapunkten i mitt liv sedan tio månader tillbaka. Sakar och ting känns inte likadant, jag känner mig paranoid. Något säger mig att något är är osagt, eller inlindat i lögner. Inte för att jag är den ärligaste människan alla gånger, men vissa saker gör sig bäst osagda, det bara är så. Vissa saker är inte till för att nämnas. En del saker hör till det förflutna, dem är menade att stanna kvar djupt inne i hjärtat där de lämnat djupa ärr. Att klä dessa saker skulle bara förstöra det som fått chansen att börja läka, få min själ att förblöda, strö salt i de öppna såret. För vem skulle kunna älska mig om någon visste Allt? Vem skulle ens kunna titta på mig då. Jag vet bara en.. A. Askungensagan utan lyckligt slut. Jag sörjer det inte, men visst kan tankarna vandra iväg och bilda frågor om hur allt skulle varit om jag orkat kämpa.

Jag vill flytta hit. Men vet inte om jag vill fortsätta mitt förhållande med J. Jag måste flytta. Börja om. Men hur fan ska det gå till på egen hand.. Jag är liten. Räknas fortfarande som barn i vissa sammanhang. Pank.

Mitt hjärta och huvud skriker frågan som Melissa Horn sjunger ut, Hur ska det gå, Hur ska det gå?!