Tankarna bara snurrar runt. Jag mår olika för var dag som går. Ibland lever jag med ett hjärta som pulserar riktigt liv, andra dagar skakar jag utav ångest och biter mig i under läppen för att inte gråta.

Jag maler sönder mitt huvud med evighets mantrat "du är tjock, ful och dum" som förföljer mig.
Jämnt. Och ständigt.

Om jag kunde skulle jag fylla ut min överläpp, fixa ett par större bröst och finjustera min näsa, bleka tänderna. Om jag nånsin får tillbaka min självkontroll ska jag gå ner 10 kg. Kanske, om jag har tur, blir jag åtminstone lite söt då.

J tycker att jag är söt. Han tycker inte att jag är tjock.
Jag är den minsta och sötaste han varit med. Säger han.. De känns lite lugnande på något sätt. Att jag inte är fulast i världen iaf liksom. Positivare än inget alls.
Kommer ihåg första gången vi va själva tillsammans. Vi låg i sängen tre timmar, han tog överallt på mig och såg mig djupt in i ögonen innan han kysste min mage för att sedan smeka den och säga: Du är fin. Resten är som det är, något svart luddigt som jag förnekar eller råkar glömma bort när tankarna plötsligt vandrar dit. När han drar mig i händerna och vill att jag ska ta på honom tillbaka samtidigt som han tar på mig, så när jag ligger över honom stönar han ur sig ett, du är så snygg. Jag mår illa varje gång jag tänker på det. Det måste vara något fel på mig.
Det där med fin röv då. Min röv som är rejäl. Fast men ändå mjuk som P förklarade så fint.

Varför hatar jag mig själv så fruktansvärt mycket?!
Lever på gränsen av vårt förhållande dessutom. Jag gillar att få svindel utav lindansen som jag följer, ibland snurrar jag småsmå piruetter också. Bara för att jag kan.

Vikten står still. Vilket är bättre än plus. Vilket dock inte är bättre än minus, för minus är bäst. För minus betyder mindre, mindre betyder smal och jag är finare när jag är smal.