Den eviga karusellen med otur fortsätter, dock inte för mig men för min pojke. Möjligtvis kan de ha missat en (eller flera) sten(ar) då det opererade honom med tanke på att levervärdena ännu inte gått tillbaka till de normala och magsmärtorna fortsätter. På onsdag får vi iaf veta om det blir en till op eller ej, då ska han magnetröntgas.
Känns som att de bara strular till det och att vi inte kommer kunna träffas på evigheter. Var egentligen tänkt att jag skulle åka ner nästa fredag, men är ju ingen idé om han blir opererad och ligger på sjukhus då.

Vad händer i mitt egna liv då?! Inget nytt eller märkvärdigt egentligen, förutom att jag äter mina 5-6 mål om dagen och känner mig helt okej med det. Plus att jag fixar skolan galant, det går hur jävla bra som helst. Det är kul igen! För min egna del rullar saker och ting äntligen på som de ska igen, men för mina nära är det inte samma sak. Bästa vän har trubbel med sin pappa som vanligt och nu ska hennes mamma flytta ut från hennes kille, hon har inget jobb och de ska bo fyra personer i en tvåa. När väl jag mår bra, mår inte omgivningen bra. Haha..
Nu är det istället min tur att ta hand om andra (vilket jag gjort när jag mått dåligt också, men nu har jag en möjlighet till att göra det bättre ju) :)

Jag kan inte säga att jag är lycklig, men jag är glad, mer glad än vad jag vart på länge.
Och det räcker alldeles fint nu.